Publicerat: 2010-08-22  

Diggiloo på besök i Brunnsparken.

Diggiloo på besök i Brunnsparken.

Ännu en kväll med stor publik i Brunnsparken i Örebro, trots att vädret kändes lite opålitligt så kom det besökare till Diggiloos besök i Örebro.
Det är inte så ofta som den stora Brunnsparken vimlar av människor men det var precis vad den gjorde under Diggiloo. Förutom en sprakande show så finns det lite annat att göra för den som besökte parken, en av de mest uppskattade var hoppborgarna som användes flitigt under kvällen.

Den stora showen på Brunnsparkens fasta scen startade i tid och var precis så bra som man kan förvänta sig när det är en gammal veteran som Lasse Holm som styr. Diggiloo har varit ute på turné varje sommar sedan 2004, efter att ha haft premiäråret i Båstad 2003.

Diggiloo hade i år med sig en blandad uppsättning artister, Alcazar, Gunhild Carling och Markoolio bland annat och vem kan tro att den blandningen ska fungera, men det gör den tack vare deras utmärkta upplägg på showen. Det är ingen artist som står mest i rampljuset utan alla uppträder på samma villkor. Numren de framför är genomtänkta och alla får en chans att visa vad de går för.

Första delen av showen ägnades åt Svenska sånger och det blev både Evert Taube och Povel Ramel. Inledningen när hela ensemblen sjunger Povel Ramels Jag Diggar Dig blir en försmak av vad kvällen har att erbjuda och det blir många nummer där alla artisterna är med, även om de inte är med och sjunger så sitter de kvar på scen och väntar på sin tur.
Gunhild Carling bjöd på jazz genom att spela Louis Armstrongs Sweet Georgia Brown och förutom att hon spelar trombon så får vi ett steppnummer.
Gunhild Carling är en musikalisk tusenkonstnär och hennes förmåga att spela många instrument får hon användning för under Diggiloo, vi får se henne spela tre trumpeter samtidigt och trumpet och banjo samtidigt, inte många som klarar av det, att Gunhild sedan är duktig på att sjunga gör saken ännu bättre och i Diggiloo passar hon in perfekt med sin mångsidighet.

En av nykomlingarna för i år var Erik Linder som var publikfavorit under talang 2009, här fick han möjlighet att visa att han kan sjunga och att han är mångsidig och vågar ha roligt på scen. Eriks version av Orups Regn Hos Mig var nästan bättre än originalet med Orup själv. Erik märks när han är på scen och rösten passar till det mesta, hans version av I Wanna Know What Love Is var också suverän och han sjunger med hela kroppen.

Diggiloo har många snabba klädbyten för artisterna och kläderna speglar det som de framför som när Mojje framför sin sång Bananerna så kommer de andra in på scen iklädda just banandräkter. Markoolio gör ett Astrid Lindgren nummer och när han framför Fattig Bonddräng, visan som Alfred sjunger. Luffarvisan ur Rasmus på luffen framför han också i tidstypiska kläder, något som ger en extra dimension på numret.
Markoolio har i Diggiloo verkligen fått möjlighet att visa hur duktig han är och att han är rolig på scen.

Första delen avslutas med en kavalkad med några av de låtar som Bert Karlsson haft med i Melodifestivalen och anledningen till att det i år var Berts låtar var för att de tio första i Melodifestivalen i år var det många ballader och då var Lasse Holm orolig för att publiken skulle somna på sina stolar.
För akt två blev det en resa med tidsmaskinen tillbaka till 80-talet svårt att tänka sig att vi såg ut så i klädväg. Men visst känner man igen sig.

80-tals musiken fick medlemmarna i Alcazar en möjlighet att visa vilka bra dansare de är. Speciellt Andreas Lundstedt fick visa upp att dansa det kan han. Alcazar sjöng dessutom några egna låtar i sista delen och disco blir det när de sätter fart, deras musik är glad och tempohöjande vilket passade utmärkt när kylan kom krypande efter solnedgången.

Mojje sjöng The Final Countdown till publikens jubel och visade att han är mycket mer än en favorit hos barnen. Vuxna kan uppskatta honom precis lika mycket, han har en närvaro på scenen som gör att han märks och när han sjunger så är han riktigt bra. Under kvällen fick han framföra flera olika låtar men publiken var verkligen med på noterna på The Final Countdown, Europs största hit som på något sätt har blivit synonym med svenskt 80-tal. En sak till som var typiskt 80-tal var ballongdansen och den hade vi inte räknat med att se, men den var med och det blev lika många generade skratt som man kan vänta sig.

Det är inte enbart sång och musik på Diggiloo utan även Stand Up med Thomas Petersson som nu är en av veteranerna i Diggiloogänget eftersom han varit med dem varje sommar i sju år. Thomas har en förmåga att överraska publiken med sin Stand Up och han är duktig med mimik och kroppsspråket, det är ingen Stand Up artist som bara står rakt upp och ner och pratar, nej han använder sig av kroppsspråket för att förtydliga det han säger. Skämten kanske håller en lite låg nivå ibland men det passar utmärkt på en familjeföreställning när det är stor bredd på publiken.

Det var en artist med som precis har startat sin bana och det var Madeleine Liljestam som vann tävlingen Next Star där första pris var att åka på turné med Diggiloo, tidigare har vinnaren fått vara med på några av showerna men det här året tog de en chansning och lät den vara med hela turnén. Madeleine Liljestam visade att de chansade rätt, hon klarade av alla delar bra och hennes eget framförande var verkligen bra, Sverige har fått ännu en begåvad sångerska som de flesta säkert vill höra mer av.

På slutet fick vi höra temat från Gudfadern med Magnus Johansson på Trumpet och det var ett mäktigt nummer. Gudfaderns tema är mäktigt och har man inte hört det på länge så kommer Magnus Johanssons fantastiska trumpetspel att fastna i minnet.

Jessica Andersson som har varit ed Diggiloo ute på vägarna flera gånger tidigare får visa att hon kan mycket mer än att sjunga schlager, de flesta tänker säkert Melodifestival när de hör hennes namn men hon kan sjunga mycket mer än det. Hon trivs på scenen och hon har en säker röst som gör att hon klarar Diggiloos många olika musikstilar på ett bra sätt.

Alla artisterna som är med gör verkligen sitt bästa och de verkar ha en avslappnad stämning på scen vilket smittar av sig på showen, det är lite för välpolerat ibland men om det beror på att Örebro var näst sista stoppet för den här turnén är svårt att säga, det blir lite mycket rutin efter ett tag och även om showen är bra och blandad så blir helhetsintrycket att den var en liten liten aning för välpolerad.
En viktig sak så här i slutändan som vi känner att vi måste lägga till.
Ljus- och ljud- killarna/tjejerna var helt fantastiska. Det är sällan vi har varit med om bättre ljud och ljus här i Örebro, ett stort extra poäng till dem som gjorde en bra show till en riktigt upplevelse!

Tillbaka

Kommentarer:

Lämna en kommentar