×
Logotyp Knytpunkt

I Kalendern:




De senaste 5 videona.

Örebros första pumptrackbana invigd.


Vivallakullen invigd efter en stor upprustning.


Jonas Sjöstedt och Malin Björk på Örebrobesök.


Jan Björklund besökte valstugan på Stortorget.


Du hitter fler videos under menyn Video.


  Publicerat: 2010-07-09  

11 år efter studentdemonstrationerna i Iran.

11 år efter studentdemonstrationerna i Iran.

Den 9 juli är det årsdagen av studentdemonstrationen i Teheran 1999 när basijmilis våldsamt stormade studentkorridorer i huvudstaden och många studenter blev fängslade.
Varje år hålls det möten och manifestationer på årsdagen även om regimen har bannlyst alla sådana aktiviteter och utlovat hårda straff för den som ändå deltar.

© 2010 Johan Gullberg - knytpunkt.com

Parisa Nasrabadi, Golnaz Khajegiri och Anahita Hosseini besökte Stadsbiblioteket i Örebro under årsdagen och lämnade ögonvittnesskildringar över hur situationen i Iran ser ut i dagsläget.

Den 9 juli är det årsdagen av studentdemonstrationen i Teheran när basijmilis våldsamt stormade studentkorridorer i huvudstaden och många studenter blev fängslade.
Varje år hålls det möten och manifestationer på årsdagen även om regimen har bannlyst alla sådana aktiviteter och utlovat hårda straff för den som ändå deltar.

Iranska Politiska Fångars Förening i Örebro har under onsdagen och torsdagen haft ett tält uppsatt på stortorget i Örebro med bilder som visar situationen för studenterna i Iran. På fredagen fick de besök av tre kvinnliga studenter som flydde efter förra årets oroligheter i Iran. Alla tre var i Örebro för att berätta om det som de har upplevt i Iran när det gäller studenternas kamp i landet.

Parisa Nasrabadi och Golnaz Khajegiri reste raka vägen till Sverige och Parisia hade en inbjudan från Göteborgs universitet att hålla en föreläsning där, medan hon var här i Sverige så mottog hon hot från regimen som gjorde det för farligt för henne att åka tillbaka. Anahita Hosseini flydde först till Turkiet. Lite senare fick hon sitt studentvisum beviljat i Sverige och fortsatte då hit.

Tjejerna berättade att det som skiljer protesterna nu mot tidigare var att de här senaste protesterna var inte enbart inne på universiteten utan ute på gatorna.
Alla tre var ute på gatorna och protesterade och det var en blandad massa av människor som var ute och protesterade. Efter valet var universiteten stängda eftersom det var sommarledighet och Parisia sa att det var deras skyldighet att gå ut på gatorna och protestera eftersom de är sociala aktivister.

Anahita berättade att på universiteten har protesterna och demonstrationerna hållit på länge, hon började på universitetet för 7 år sedan och var politiskt aktiv från början. Det studenterna kämpade för var mänskliga rättigheter, de rättigheter som studenter har i Sverige finns inte i Iran. Anahita sa att de levde i ett orättvist klass samhälle och de var tvungna att bekämpa det.

Som en studentaktivist var hon med om demonstrationer inne på universitet och för två och ett halvt år sedan blev hon arresterad och satt i fängelse. Åtalet gällde hot mot den nationella säkerheten och för att sprida propaganda mot regimen och liknande saker. Hon blev släppt mot borgen, efter valet så började massarresteringarna av de kända aktivisterna och många av deras vänner blev fängslade. Anahitas rättegång höll på just då och de kom till hennes föräldrars hem för att hämta henne till rättegången när hon flydde landet.

Golnaz berättade att hon är uppvuxen i en familj som är kritisk mot regimen och att hennes pappa var en av alla de Iranier som avrättades under massavrättningarna 1988.
Hon berättade att hon inte känt någon riktig identitet med den Iranska staten eftersom hennes familj hade en annan politisk ideologi. När Golnaz blev vuxen ville hon arbeta för en förändring men trycket från regimen blev för starkt och nu är hon här.

Folket i Iran visste inte om massavrättningarna som skedde i slutet på 1980-talet förrän efter sista valet. Nu när många i Iran vet om vad som hände så känner sig regimen hotad och många av de som nu leder oppositionen i Iran var med under folkmordet i slutet av 80-talet.

Tjejerna hoppas att den här revolutionen ska ge resultat i Iran men då måste upproret ledas av andra än reformatorerna som tills nu har varit frontfigurer.
Upproret i Iran har gått in i en ny fas berättar Anahita.
- Människor kan inte hela tiden vara på gatorna och demonstrera men missnöjet mot den sittande regimen är fortfarande kraftigt och revolutionen pågår fortfarande men på ett annat sätt vilket är ett naturligt steg i processen. Det iranska folket har levt under stor press i 30 år. Normalt i andra länder så är inte politiska aktivister vanligt folk, men för att överleva i Iran måste du kämpa ända från början.
Det finns en stor potential i Iran och förhoppningsvis hittar de en ny väg, med andra ledare att kämpa för mänskliga rättigheter.

Golnaz höll med om att bara gå ut på gatorna och protestera hjälper inte om det inte finns några ledare som kan organisera kampen. En av de viktigaste kamperna nu är att få arbetare att organisera sig, i Iran är det förbjudet för grupper att organisera sig så det finns inte i deras historia så som det gör i den svenska. Det är också en ekonomisk kris i Iran och reformatorerna försöker kompromissa med den liberala delen av regimen så de har intresse av att ha kvar regimen för deras egna intressens skull.

I Iran är det förbjudet för arbetare att fira första maj, den som firar den dagen riskerar att fängslas eller bli avrättat och det gör det ändå svårare att få människor att organisera sig.

Stödet de har fått från människor runt om i världen är viktigt och även om de inte har uppfattat så mycket stöd från andra regeringar så är stödet från andra människor viktigt. Stödet från andra studenter har varit bra och det finns studentgrupper som öppet har visat sitt stöd. Många människor visar sympati och förståelse genom att delta i demonstrationer utanför Iranska ambassader och sådant är viktigt för de som kämpar i Iran.

Alla tre har som mål att kunna åka tillbaka till Iran en dag.
Anahita sa att det är inte rättvist om det fortsätter så länge till. Fereidoun Gilani som också var på plats på stadsbiblioteket tillhörde den första vågen studenter som flydde från Iran och han har nu levt i exil i snart 30 år.
Fereidoun Gilani sa att han hörde till den första vågen tjejerna till den senaste vågen och om de hade haft en flagga hade de kunnat lämna över den till tjejerna eftersom de kämpar för samma sak.

Fereidoun Gilani berättade att det regimen gjorde i början på 80-talet var att ge sig efter journalisterna och krossa dem, Fereidoun Gilani, poet, författare och journalist satt fängslad under många år, tillslut blev han tvingad att fly landet, men han kämpar fortfarande för en förändring i Iran.
Den iranska regimen är rädda för pennan och de har fortsatt sin kamp mot journalister. Tanken på att människor får tänka fritt och tala fritt är farligt i regimens ögon. Det spelar ingen roll vilken ideologi du har eller om du är muslim eller inte, speciellt de som hör till den vänstra flanken är farliga för regimen. Därför har de massakrerat många människor under sommaren 1988 dödades 11 500 människor men en del säger att det var så många som 17 000 som avrättades under den sommaren och de flesta som avrättades var tillhörande vänsterflygeln politiskt.

Fereidoun Gilani var glad att det finns nya blommor, som han kallar tjejerna, som tog över kampen trots att regimen har gått så hårt åt just studenterna.
Oppositionen i Iran är inget riktigt hot mot den sittande regimen men Fereidoun Gilani och sådana som tänker på samma sätt som honom är det stora hotet mot regimen i Iran.


Tillbaka

Kommentarer:

Lämna en kommentar